Med jämna mellanrum så uppstår debatten om varför katalogvärdena är så mycket högre än handelspriserna. Först det rent uppenbara, att katalogpriser avser märken av mycket god samlarkvalitet som säljs styckvis av auktoriserade frimärkshandlare, och det man jämför med är en hög med blandade märken av varierande kvalitet, på en suddig bild utan urskiljbara detaljer, där det tillkommer porto. Ett porto där man betalar enligt Postnords tariffer och får ett brev fullt av gammal nominalvara.
Vi har också den lite tråkiga ryggmärgsreflexen att allt skall sparas. Så här ser ekorrhjulet ut där: Någon hittar sin ungdomssamling och frågar ”om det finns något av värde, eller kan den lika gärna slängas”. Alla berättar snabbt att samlingen är i stort sett värdelös, men frågeställaren uppmanas att inte slänga den utan ge den till någon frimärksklubb, loppis, ungdom idag etc. Allt i förhoppning att någon ny frimärkssamlare skall födas.
Så sker inte, utan det som händer är att någon köper den där samlingen för 20kr på loppis, på vinst och förlust, i förhoppning att göra ett fynd. Så dyker det upp ännu ett inlägg där någon kommit över en samling, och frågar om det är värt något.
Vi filatelister borde börja ta lite mer ansvar, och fundera över om det verkligen vore en katastrof om ännu ett ”startpaket för frimärkssamlare” som Posten sålde för 50 spänn på 1980-talet, kan få gå till sopförbränningen? Det finns ingen rimlig anledning att spara fler orderstämplade frimärken med blommor, katter och fjärilar från diverse kommunistdikaturer. Det finns inget rimligt skäl att fult stämplade exemplar av vår kung på gröna frimärken i valören 1,30kr skall behöva bevaras för eftervärlden. Det gavs ut i 218 miljoner exemplar, och om vi bara bevarar de 1% vackrast stämplade märkena så får varje filatelist som samlar stämplade svenska märken i alla fall ett par hundra exemplar vardera. Av blott detta märke.
Vi filatelister kan väl också hålla oss för goda för att trycka ned en massa förstadagsbrev i ”fyndlådor” tillsammans med 50-60-70 år gamla förtryckta album där allt av värde plockats ut och kataloger med 20-30-40 år på nacken. Postens bulletiner om nya märken i fina fyrfärgstryck från 1980-talet, några gamla frimärkstidningar, årssatser som plundrats på frimärken, diverse oskrivna vykort med frimärken som motiv, urplockade kilovaror och några decenniers samlade julkort som hittades i en låda i ett dödsbo en gång.
Om värdet på frimärken skall gå upp så behöver vi börja tänka i filatelistiska termer, kvalitet samt tillgång och efterfrågan, globalt, regionalt och lokalt. I första hand kvalitet. Alldeles oavsett så är objekt som är trasiga, fult stämplade, vikta, smutsiga aldrig något som skall in i en samling annat än i undantagsfall. Låt oss sedan anamma det som man i de flesta andra länder tagit till sig. Man vill ha så kallade rundstämplade frimärken, gärna med ort och datum. Men inte diverse våglinjer och stora kluddiga saker från en maskin för makuleringens skull. Man vill inte heller ha orderstämplade märken eller liknande, t.ex. avtvättade märken från FDC.
Därefter behöver vi göra en rimlighetsberäkning om tillgång och efterfrågan, globalt, regionalt och lokalt. Vi kan kanske räkna ut att t.ex. tillgången på klassiska frimärken från Columbia är ganska begränsad i såväl Sverige som i hela EU. I synnerhet märken med hög kvalitet. Efterfrågan är heller inte väldigt stor, men den finns. Det är förmodligen inga större problem att sälja eller byta bort klassiska frimärken från Columbia, så länge det är ”helt och rent”.
Nu gör vi samma tanke, men med svenska postfriska frimärken från 1970-talet istället. Det som inte är postfriskt är troligen osäljbart, så det kan vi faktiskt slänga. Tillgången på materiel från den här tiden är mycket god. Svenska Posten sålde abonnemang på frimärken över hela världen, och svenska samlare köpte rullar och buntar av häften som lades i kassaskåpet i väntan på en värdeuppgång som aldrig kom.
Det går att använda som nominalvara, men det behövs 24st 75-öresfrimärken för att komma upp i ett vanligt inrikes brevporto, eller 14st märken á 1,30kr. Försäljningsvärdet av sådan nominalvara är kanske 15% av frankeringsvärdet. Efterfrågan är låg såväl lokalt, regionalt som globalt. Det hjälper inte att häften har cylindersiffror, kontrollnummer och ryggtryck, ”alla” häftessamlare har redan det.
Här måste vi kanske börja umgås med tanken det här inte går att sälja. Om vi inte vill slänga bort det, så behöver vi lagra det. Det är nu inte så utrymmeskrävande som man kan tro. Det ryms i alla fall 20.000 FDC i C6-format på en kubikmeter, och säkert 75-100.000 frimärkshäften. Lagra undan det hela, och sluta sätta det i cirkulation tills folk frågar efter det istället. Då är det lite lättare att få betalt.
Och det ryms minst en miljon märken, buntade i 100-buntar, på en kubikmeter. Klarar du inte av att bränna den fula massvaran, så lagra den då för dig själv tills du kommer på vad den skall användas till. Själv har jag sålt märken för att använda i konstprojekt, och satt samman paket som sålts till Japan, där den regionala tillgången på svenska frimärken är mycket knapp. Men min tillgång är ändå mycket större än efterfrågan.
Om vi skall få upp värdet på frimärken behöver vi sluta sälja skräp på marknaden.
