Stamping – Stamping

Låt oss ta lite ansvar, släng bort mer!

Med jämna mellanrum så uppstår debatten om varför katalogvärdena är så mycket högre än handelspriserna. Först det rent uppenbara, att katalogpriser avser märken av mycket god samlarkvalitet som säljs styckvis av auktoriserade frimärkshandlare, och det man jämför med är en hög med blandade märken av varierande kvalitet, på en suddig bild utan urskiljbara detaljer, där det tillkommer porto. Ett porto där man betalar enligt Postnords tariffer och får ett brev fullt av gammal nominalvara.

Vi har också den lite tråkiga ryggmärgsreflexen att allt skall sparas. Så här ser ekorrhjulet ut där: Någon hittar sin ungdomssamling och frågar ”om det finns något av värde, eller kan den lika gärna slängas”. Alla berättar snabbt att samlingen är i stort sett värdelös, men frågeställaren uppmanas att inte slänga den utan ge den till någon frimärksklubb, loppis, ungdom idag etc. Allt i förhoppning att någon ny frimärkssamlare skall födas.
Så sker inte, utan det som händer är att någon köper den där samlingen för 20kr på loppis, på vinst och förlust, i förhoppning att göra ett fynd. Så dyker det upp ännu ett inlägg där någon kommit över en samling, och frågar om det är värt något.

Vi filatelister borde börja ta lite mer ansvar, och fundera över om det verkligen vore en katastrof om ännu ett ”startpaket för frimärkssamlare” som Posten sålde för 50 spänn på 1980-talet, kan få gå till sopförbränningen? Det finns ingen rimlig anledning att spara fler orderstämplade frimärken med blommor, katter och fjärilar från diverse kommunistdikaturer. Det finns inget rimligt skäl att fult stämplade exemplar av vår kung på gröna frimärken i valören 1,30kr skall behöva bevaras för eftervärlden. Det gavs ut i 218 miljoner exemplar, och om vi bara bevarar de 1% vackrast stämplade märkena så får varje filatelist som samlar stämplade svenska märken i alla fall ett par hundra exemplar vardera. Av blott detta märke.

Vi filatelister kan väl också hålla oss för goda för att trycka ned en massa förstadagsbrev i ”fyndlådor” tillsammans med 50-60-70 år gamla förtryckta album där allt av värde plockats ut och kataloger med 20-30-40 år på nacken. Postens bulletiner om nya märken i fina fyrfärgstryck från 1980-talet, några gamla frimärkstidningar, årssatser som plundrats på frimärken, diverse oskrivna vykort med frimärken som motiv, urplockade kilovaror och några decenniers samlade julkort som hittades i en låda i ett dödsbo en gång.

Om värdet på frimärken skall gå upp så behöver vi börja tänka i filatelistiska termer, kvalitet samt tillgång och efterfrågan, globalt, regionalt och lokalt. I första hand kvalitet. Alldeles oavsett så är objekt som är trasiga, fult stämplade, vikta, smutsiga aldrig något som skall in i en samling annat än i undantagsfall. Låt oss sedan anamma det som man i de flesta andra länder tagit till sig. Man vill ha så kallade rundstämplade frimärken, gärna med ort och datum. Men inte diverse våglinjer och stora kluddiga saker från en maskin för makuleringens skull. Man vill inte heller ha orderstämplade märken eller liknande, t.ex. avtvättade märken från FDC.

Därefter behöver vi göra en rimlighetsberäkning om tillgång och efterfrågan, globalt, regionalt och lokalt. Vi kan kanske räkna ut att t.ex. tillgången på klassiska frimärken från Columbia är ganska begränsad i såväl Sverige som i hela EU. I synnerhet märken med hög kvalitet. Efterfrågan är heller inte väldigt stor, men den finns. Det är förmodligen inga större problem att sälja eller byta bort klassiska frimärken från Columbia, så länge det är ”helt och rent”.

Nu gör vi samma tanke, men med svenska postfriska frimärken från 1970-talet istället. Det som inte är postfriskt är troligen osäljbart, så det kan vi faktiskt slänga. Tillgången på materiel från den här tiden är mycket god. Svenska Posten sålde abonnemang på frimärken över hela världen, och svenska samlare köpte rullar och buntar av häften som lades i kassaskåpet i väntan på en värdeuppgång som aldrig kom.
Det går att använda som nominalvara, men det behövs 24st 75-öresfrimärken för att komma upp i ett vanligt inrikes brevporto, eller 14st märken á 1,30kr. Försäljningsvärdet av sådan nominalvara är kanske 15% av frankeringsvärdet. Efterfrågan är låg såväl lokalt, regionalt som globalt. Det hjälper inte att häften har cylindersiffror, kontrollnummer och ryggtryck, ”alla” häftessamlare har redan det.

Här måste vi kanske börja umgås med tanken det här inte går att sälja. Om vi inte vill slänga bort det, så behöver vi lagra det. Det är nu inte så utrymmeskrävande som man kan tro. Det ryms i alla fall 20.000 FDC i C6-format på en kubikmeter, och säkert 75-100.000 frimärkshäften. Lagra undan det hela, och sluta sätta det i cirkulation tills folk frågar efter det istället. Då är det lite lättare att få betalt.

Och det ryms minst en miljon märken, buntade i 100-buntar, på en kubikmeter. Klarar du inte av att bränna den fula massvaran, så lagra den då för dig själv tills du kommer på vad den skall användas till. Själv har jag sålt märken för att använda i konstprojekt, och satt samman paket som sålts till Japan, där den regionala tillgången på svenska frimärken är mycket knapp. Men min tillgång är ändå mycket större än efterfrågan.

Om vi skall få upp värdet på frimärken behöver vi sluta sälja skräp på marknaden.

Vad kostar det att montera en generalsamling?

Jag har en ganska god uppfattning om hur min samling skall monteras. Det kommer bli på egna blad, 160g ohålat papper med Hawid klämfickor som öppnas upptill, och där varje sida ligger i en skyddande plastficka. Bladen kommer vart och ett att innehålla EN frimärksserie eller utgåva, med mycket fakta om såväl märken och motiv.

Utifrån det här så gjorde jag en budget på vad det kommer kosta, förutom frimärkena.

Om vi utgår från att det finns 500.000 frimärken som jag skall samla, och jag faktiskt hittar det mesta, så är det en ansenlig mängd materiel som behövs. Jag har inte räknat på det, det är svårt. men har antagit att det kommer sitta i genomsnitt 2,5 märken per sida. Det finns förvissa en hel del långa serier med många märken, men också en massa utgåvor med blott ett eller två märken. Med 2,5 märken i snitt kommer det att behövs 200.000 ark papper. De kostar ungefär 0,30kr/st, vilket gör 60.000kr i papperskostnad.

För att skriva ut sidorna behövs det toner i skrivaren, och med mycket text, feta rubriker, lite utsmyckning etc så räcker en kassett till 4000 sidor. Det betyder att det går åt 50 kassetter som kostar vardera 800kr. Totalt 40.000kr

Sedan vill jag ju att varje blad skall ligga i en plastficka. Dels för att skydda lite, men också för att kunna nyttja hela papprets yta utan att behöva vika ett par centimeters bredd för håltagning. Det går åt en plastficka per sida, och det handlade om 200.000 sidor. Fickorna kostar c:a 0,60kr per styck, så där har vi en kostnad på 120.000kr.

Varje märke skall ju också sitta i en skyddande klämficka, gärna med öppning uppifrån. Märken är ju olika stora, från de klassiska märkena som var ganska små till stora färgglada motivmärken. Jag räknar med att det kommer gå åt 3.500 förpackningar med vardera 25 remsor. Varje förpackning kostar c:a 100kr, så där har vi en kostnad på hela 350.000kr.

Bladen skall sättas i pärmar, och jag räknar med att det går in 200 sidor i en pärm. Jag vill ha dem i en enhetlig färg, eller kanske uppdelat på en färg per världsdel med de olympiska ringarnas färg som utgångspunkt. Det betyder c:a 1000 pärmar som kostar ungefär 45kr vardera. Det blir en summa på 45.000kr.

Pärmarna skall stå i hyllor som jag avser att bygga själv för att få dem som jag vill ha dem. Det kommer rymmas 64 pärmar per hyllsektion, och då finns plats både nedtill bakom skåpluckor och ovanpå hyllan för förvaring av andra saker än pärmar. Det går alltså åt 16 sektioner som jag räknar med kostar c:a 3.500 kr per sektion att bygga. Det blir totalt 56.000kr.

Om vi summerar allt så är den slutliga summan 671.000kr vilket onekligen är ett aktningsvärt belopp.

I mitt kalkylark så kan man experimentera en del med olika faktorer som är lite ovissa. Om jag blott samlar 450.000 märken och det går in 3,2 märken per sida i genomsnitt, men bara 150 sidor per pärm. Då blir kostnaden c:a 570.000kr istället. 1,25kr/märke räknar jag med att man hamnar på.

Jag tror också man kan få rabatter på vissa saker när man köper mycket, men jag vet också att det blir fel ibland. Jag vet att alla frimärksländer inte går jämnt upp i pärmarna så det blir färre sidor i en del, även om flera ”små” närliggande utgivningsområden med gemensam historia kan få dela pärm.

Att montera samma samling på förtryckta albumblad från t.ex. Leuchtturm och sätta i pärmar avsedda för dessa förtryckta blad skulle kosta mycket mer. Vi talar om minst 2kr/märke och dessutom få med blad som troligen inte kommer fyllas. Och blad med en massa varianter som samlingen inte omfattar. Det finns heller ingen plats att skriva om frimärkena för att kunna lägga till fakta och göra frimärksalbumet till ett uppslagsverk.

Dagens inköp – Luxemburg

Luxemburg är det lilla landet som klämt sig in mellan Nederländerna, Belgien, Frankrike och Tyskland. 650.000 invånare antyder att de frimärken som getts ut inte kommer i stora upplagor. En titt i katalogen ger att de flesta märken kommit ut i upplagor mellan 250.000 och en miljon. 1524 märken har man gett ut mellan 1852 då de första kom till och med år 2000.

Det finns några dyra märken, men inte vansinnigt dyra, så det är fullt möjligt att samla en komplett samling. Trots att upplagorna inte är överdrivna så är märkena förvånansvärt ofta lågt värderade. Det känns som att de flesta märken som använts också har sparats. Luxemburg är ett ganska populärt land att samla, så tillgången på märken är god. En sökning på Tradera ger i skrivande stund nära 700 träffar.

Deras frimärksutgivning är väldigt typiskt europeisk med influenser från sina grannländer. Det är trevliga märken med lagom format att samla och jag förstår att många tycker om att samla Luxemburg.

Om konsten att attrahera medelålders samlare

Årets första nummer av Filatelisten i brevlådan. Jag skall försöka att sakligt, men ärligt och konstruktivt förklara hur man behöver förändra sitt sätt att jobba, både som tidning och som säljande företag, för att locka oss 70-talister. Vi föddes inte in i Internetåldern, men det var vi som var pionjärerna med Commodore-datorer, Amiga, hem-PC, modem, BBS:er och de första på internet. Vi upptäckte snabbt att det vi lärt oss i skolan redan var föråldrat när vi tog studenten.

Och nu samlar vi frimärken. Vi skall ta över när de äldre filatelisterna efter ett långt och strävsamt samlande vandrar in i evighetens rike. Och därför behöver filatelin digitalisera sig, bli lika snabb i sin nyhetsrapportering som alla andra media.

Digitala nyhetsbrev passar mycket bättre än dyra tryckta sidor med annonser om säljtävlingar på Tradera, mässa i Karlstad & utställning i Estland. Ett nyhetsbrev i veckan vore inte fel, med några annonser för aktuella erbjudanden, auktioner, bokutgivningar, mässor, utställningar och utgivning av nya frimärken från postverk.

Sex sidor i tidningen behandlar auktioner som varit, och det är en hygglig del av hela det redaktionella materialet som alla intresserade kan kolla själv på nätet. Eller borde kunna, auktionsbolagens uppdatering på nätet är heller inte världens bästa.

Idag när auktioner finns på nätet, där auktionskatalogerna finns på nätet och vem som helst kan bjuda närapå fram till klubbslaget går så har all denna annonsering månader i förväg en liten betydelse. Nyhetsvärde finns 2-5 dagar innan auktionen får av stapeln, och så 24 timmar efteråt för att sammanfatta vad som blev hett, vad som är iskallt och hur mycket som faktiskt såldes. Skall man bevaka auktioner måste man vara mycket mer nyhetsmedia.

Tidningen har annars flera bra artiklar, men vad är meningen med att hålla på och promota nya frimärken? Det är postverkens sak att göra, och tidningens roll är väl att kalla upp VD och fråga vad tusan som är meningen med att prångla ut märken för ett nominellt värde av 1264kr under året?

Tidningen har många annonsörer, som med de minsta tänkbara bokstäverna skriver sin hemsida. På sociala medier finns man inte alls. Och där går man miste om en väldig massa affärer. Är det så jobbigt att ha en lite Facebooksida där man presenterar veckans erbjudande och nyinkomna varor (eller hyllvärmare) för intresserade? Ett par inlägg i veckan klarar nästan alla företag av idag.

Kanske skulle några våga göra filmer på Youtube också? Tänk att kunna sitta och dregla en halvtimme för exklusiva objekt på en auktion, inlämnade av en framstående filatelist. Höra någon berätta om dem. Locka människor att kanske sälja några Evolution och investera slantarna i filateli istället. Någon med butik kanske kan göra en veckans video med nyinkommet och erbjudanden? Det gör många andra branscher.

TikTok, det kanske går att åtminstone så ett frö i den unga publiken där att filateli är en del av vårt moderna kulturarv? Instagram är ju perfekt för att presentera lyxstämplar och vackra brev, vykort och annat estetiskt tilltalande.

Jag vill inte rikta någon kritik mot de som gör tidningen idag. Det är ett jädra jobb som görs på mer eller mindre ideell basis. De som jobbar med den borde ha medalj för sitt arbete. Likväl så behöver man ett kvartssekel in på det tjugoförsta århundradet vara mycket mer närvarande där filatelister och andra är om man vill värva medlemmar och locka fler att bli filatelister.

Dagens inköp – Kanada

Idag kom det ett album med kanadensiska frimärken. Mycket äldre, inte så mycket av de senare större märkena. 1946 märken har Kanada gett ut till och med år 2000. Sedan dess har man gett ut mer än 1500 märken till, vilket ger runt 70st per år i snitt. Det är ganska mycket.

Kanadas nummer 1 kom ut 1868. Drottning Victoria porträtterades i profil och 1/2 cent Svart står i €60 i Stampworld. Fullt möjlig att införskaffa alltså. Märkena är annars rimligt prissatta med några undantag. Skulle man råka hitta en Kanada Nr 4, Drottning Victoria 2c mörkgrön på varianten randigt papper så står den i hela €150.000.

Det finns gott om Kanadensiska frimärken att köpa på marknaden, och det är många samlare i både Kanada och USA som gärna byter frimärken. Jag hyser gott hopp om att kunna köpa det mesta jag behöver ganska billigt. Det finns ofta med i samlingar från hela världen, fyndlådor, ”högar” och andra partier.

Generellt är deras frimärken ganska trevliga, välgjorda, och fram till 1980-talet var utgivningen ganska måttlig, men upplagorna desto större.

Dagens inköp – Dominikanska republiken

Dominikanska republiken är ett litet örike som delar ön Hispanola med Haiti. Landet har ett brokigt förflutet med krig, revolutioner, diktaturer och kupper. Man har ändå varit ett frimärksutgivande land sedan 1865. De första otandade frimärkena är vanligen mycket dyra och lätta att förfalska. Man får se upp som okunnig på dessa märken. Sedan 1885 är deras märken perforerade, och i överkomlig prisklass.

Dominikanska republiken har stundtals fyllt på statskassan genom frimärksutgivning. På bilden ovan syns några postfriska märken med diverse idrottsmän från andra länder i stort format. En oblyg flört med samlare runt om i världen.

Frimärksutgivningen är en blandning av motivmärken, motiv från landet, minnen av olika människor och en del stadsvapen. Det finns mycket få frimärken till salu på Tradera och Samlamera. På Ebay finns det mera, det är ett populärt samlarområde för amerikaner. Tyvärr är mycket MNH eller fantasifullt prissatt. Jag anar att jag med tiden kommer få idka en hel del byteshandel för att få tag på det jag behöver för att få en hyggligt komplett samling.

Dagens inköp – Costa Rica

Costa Rica är ett litet land i Centralamerika, den där lilla ”svansen” som förbinder Sydamerika och Nordamerika. De började att ge ut frimärken 1863 och hade när år 2000 var slut gett ut 1545 olika frimärken. Det är inte särskilt dyra märken, en stämplad Costa Rica Nr 1 står i 1€ i katalogerna.

Tillgången på frimärken från Costa Rica är dock inte jättestor. Några små loter typ den på bilden ovan är vad man kan hoppas få tag på, sedan finns det enskilda postfriska motivmärken och block så klart. På Ebay ser det så klart annorlunda ut, men den svenska valutan är svag, och fraktkostnaderna ofta rätt så höga. Det kommer ta sin tid att fylla samlingen med Costa Rica.

Det finns många sådana frimärksländer, sådant som nordiska samlare mycket sällan har samlat i någon större skala. Jag tror det blir till att byta till mig märken för att få till den samlingen.

Det eviga sökandet

När man samlar frimärken så märker de flesta att vissa märken är ganska felvärderade. En del märken som står i ansenligt höga katalognoteringar stöter man på ganska ofta. De verkar helt enkelt finnas i mycket högre grad på marknaden än man kan tro när man bara ser till katalogvärdet. Isländska märken hamnar t.ex. ganska generellt i det facket. Svenska häften, märken från Grönland, Färöarna och Åland. Modernare postfriska märken är nästan oavsett land övervärderade i katalogerna mot marknadens faktiska betalningsvilja.

Men det finns ju åt andra hållet också. Märken som står i blygsamma noteringar, men ändå ser man dem inte så ofta. Inte så att de är sällsynta, men man ser dem inte. Jag skall ge ett exempel efter att ha sorterat upp en påse märken från Danmark som jag köpte i veckan. Några luckor fyllde den, men trots att jag saknade över 250 märken med katalogvärde 1€ eller lägre så fanns det i påsen med runt 500 märken inte mer än c:a 30st som fyllde en lucka.

Det tar en massa tid att hålla på så, och för varje påse/album/hög med märken jag köper blir det en allt lägre procent märken som jag inte redan har. Lösningen är att byta till sig de märken man saknar, och använda sina bättre dubbletter som andra saknar som bytesobjekt. Det är också tidsödande, men vi som ”samlar stort” hjälper varandra på detta sättet, och det fungerar förvånansvärt bra i många delar av världen.

När jag sorterar dubbletter så finns det några olika högar där de hamnar. De trasiga och verkligt fult stämplade märkena åker i soporna. De allra vanligaste märkena som inte är extremt bra stämplade (minst prakt) hamnar i kuvert och påsar. Sannolikheten att någon skall vilja ha dem är liten. Lite ovanligare märken, utan extraordinärt bra stämplar hamnar i högen som blir paket. Det är ett enkelt sätt att byta frimärken från länder där man saknar mycket. T.ex. 500 olika Danmark mot 500 olika Pakistan. Så finns det en hög för märken med läsbar rundstämpel, som blir bytesobjekt.

Det tar lite tid , för vi byter sällan mindre än 100 märken åt gången. Gärna mer. Portot är dyrt, så det skall vara något väldigt speciellt för att det skall vara rimligt att skicka färre märken. Vi brukar försöka få ungefärlig balans vad gäller katalogvärdet i bytessändningar, men det går aldrig att få det exakt balans. Det har hänt att jag gett mig ut på Samlamera för att köpa några märken en byteskompis saknar och skicka med för att fylla deras mancolista.

Det händer också att jag byter med svenska samlare också, enligt principen 100 gram finska dubbletter mot 100 gram franska, eller vad vi nu byter med varandra. Det är viktigt att inte ha fördomar om andras samlande. Bara för att jag inte samlar postfriska frimärken från Jungfruöarna så betyder ju inte det att andra inte gör det, och är beredda att byta till sig dem mot något som jag samlar på.

För att få ordning på allt så har jag en smått gigantisk databas i Excel där jag håller koll på vad jag har, vad jag saknar och vad jag har för dubbletter. Drygt en miljon rader gånger 16384 kolumner räcker till, och för den som undrar hur man fyller ett excelblad så är att lägga upp all världens frimärken ett bra exempel. I den här filen kan jag dels plocka ut mancolistor att skicka till andra, dels se i exakt vilket album, påse, kuvert, blad, kort etc jag förvarar det som någon vill ha. Disciplinen behöver vara stor, för uppdaterar man inte så blir det lite kaos.

Dagens inköp – Turkiet

Idag blev det ett kuvert med frimärken från Turkiet. Ett ganska tjockt litet pergamynkuvert med 5-600 märken. Det ser ut att vara många olika, och även om Turkiet gett ut närmare 3300 frimärken fram till och med år 2000 så kan det nog ändå vara 15-20% av märkena som getts ut i detta kuvert. Turkiet är ett ganska stökigt frimärksland som började ge ut frimärken under det Ottomanska riket på 1860-talet. Efter oroliga tider och mycket krigande under första världskriget kunde republiken Turkiet bildas 1923.

Många länders postverk har haft filialer i Turkiet för att klara av distributionen av post mellan Europa och Asien, man ockuperar en del av Cypern sedan 1974 och landets höga inflation har gett många frimärken. Med alla kringområden finns det runt 5000 frimärken med anknytning till Turkiet att samla.

Turkiska språket är svårt för en nordbo, och man behöver ta det lugnt för att bena ut framför allt det äldre materialet. Bitvis har man använt arabisk skrift på sina märken. Oroliga tider har gett upphov till massor av övertryck och tillfälliga märken med mycket höga katalogvärden. Förfalskningar finns det många, och det finns även förfalskade intyg.

En utmaning helt enkelt, och det skall bli kul att se hur många av Turkiets frimärken jag klarar av att få ihop med tiden. Det finns ganska många turkiska frimärken till salu på t.ex. Tradera, så jag hyser hopp om att kunna få ihop en god andel av de billigare märkena.

Dagens inköp – Danmark

Idag har det kommit en påse danska frimärken. Massor med storformat eller jubileumsmärken som det brukar heta, commemoratives på engelska. Något annat än de vanligen små bruksfrimärkena som är allra vanligast. Jag hoppas kunna fylla lite luckor och få den danska samlingen mer komplett. Det får bli helgens jobb, klockan börjar bli mycket. Det ser ut att vara en hel del märken senare än år 2000 också, men det gör inget. De är enkla att byta mot märken jag vill ha. 2000-talets frimärken är ganska eftertraktade ute i världen. Det används inte så mycket frimärken längre, upplagorna är små och man får verkligen jaga för att hitta alla utgåvor i postalt stämplat skick.

Danmark är ett ganska trevligt frimärksland. Utgivningen har varit tämligen modest om man jämför med t.ex. Sverige. Det finns så klart några dyra, men inte väldigt många. 1268 ”vanliga” märken har de enligt Stampworld gett ut fram till år 2000. Enligt Facit är det 1289 märken. Enligt Stanley Gibbon är det 1224 märken. Scott tycker att det är 1192 märken. Michel och Afa har säkert egna åsikter om hur de skall katalogiseras, jag har inte de katalogerna tillgängliga just nu så jag kan kolla.

Jag byter mycket frimärken med andra filatelister världen över, och generellt är vi alla ganska less på att man inte kan enas om hur märken skall katalogiseras. Därför använder vi allt mer StampWorld.com som underlag för mancolistor. Det är en katalog på nätet som är fri att använda utan kostnad. Den är ganska up-to-date med nya utgåvor också, så man slipper köpa nya kataloger hela tiden. De har t.ex. redan listat Danmarks frimärken utgivna hittills under 2024. Prissättningen där är i linje med hur de stora katalogerna värderar märkena, men de saknar många varianter.